Börjar känna att kroppen och huvudet börjar samverka mer. Förra veckan var kämpig. Stressig. Alla extra boxar att mocka, körning hit och dit med bilen, dåligt med sömn. "Vad ska hända sen?" Inte konstigt att kroppen säger ifrån efter allt det, plus den inre stress som redan finns..

Senaste ridpasset gick också bra. Red en längre runda på 1½h. Klättrade en hel del. Så hon sänkte halsen och fick komma upp med ryggen. Var säkert lite mör i bakkärran efter det. Men hon kämpade tappert på hemvägen. Tog lite dressyrtrimm på ett fält. Såklart finns alltid vänsterbogen i huvudet, men måste tänka mer på att få igång bakbenen och att hon inte spänner upp sig. Hon har faktiskt lätt för det har jag märkt. Känner direkt när hon fuskar just med huvudet och när hon slappnar av och jobbar sig igenom fram och sänker huvudet och får då ett fint stöd i handen.
Övergångar, tempoväxlingar, serpentiner (vändningar via skänkeln). Hör och häpna föll hennes stöd mer på plats ju tröttare hon blev. Hon blev ganska fin framtill och samlade upp sig baktill. Fick ett stöd i högerhanden! Får dock tänka på att rida för ytterskänkeln i högervarvet. Ja även i vänster såklart. Gjorde lite öppnor också och sen att hon skulle fram. Då slappnade hon av lite och la sig i handen. Tyckte dock inte att hon blev särskilt tung, utan bara ett stöd. Vill nog ha ett ganska bra stöd, vissa vill ju ha minimalt - något hg eller så. Blev lite förvänd galopp innan sista halten som blev bra och fick avsluta ännu en bra dag.
När jag som mest behöver det visar hon ännu en gång vilken fantastisk varelse hon är. Ren lycka?
Kanske, bara kanske att det finns en ljus vår som väntar?